Jag har fått en award av Annelie som har bloggen: Livet*enligt*Annelie.

Jag är mållös! Och känner mig lite bortskämd.. ;) Bugar & tackar å det ödmjukaste!! Hennes motivering till att jag fick den, som finns att läsa på hennes sida. Gjorde mig  enormt rörd!!

Tack Annelie!! Jag tackar dig för att du finns! Du har gjort både mig & min mamma "beroende" av din härliga blogg! ;)

"Dessa utsedda bloggar är osedvanligt charmerande och söta, inte upptagna av utmärkelser och själviskhet. Syftet är att sprida vänskap. Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellan dessa bloggar, ju mer utmärkelsen sprider sig. Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!! Kopiera in texten o bilden i din blogg och skicka sedan vidare utmärkelsen till åtta andra bloggare."

Och nu är det min tur å välja några..! Eller hur många har jag? ;) Kanske inte blir så svårt.. Eller. Kanske blir jätte svårt! Hmm, jag ska räkna först.

Tycker han gör det med bravur, helt klart!!! Typiskt nog så blir han tvungen å lätta på trycket mitt i filmandet.. Men efter så fortsätter vi en bra stund.

Han var helt uppspelt, tyckte det var super kul!! Så det blir fler ggr.

Idag så åkte jag & William iväg på lite ärenden.. Vi köpte även skridskor till William. Som han längtat efter att få åka!! Sen tog vi en fika och hade riktigt mysigt. När vi kom hem så var det till att ge sjuklingen lite till magen och medicin. Lagade fisksoppa men saffran & vitlök, mums!! Sen efter middagen bar det iväg till isbanan. William imponerade på mig.. Han antog utmaningen med bravur! Det var ju 1:a ggn!! Hockeyproffs kanske ;) Eller NÄ!! För mycket skador där!

När vi kom hem, var sjuklingen förflyttad til soffan, sittandes! :)

Visserligen inte så långvarigt men ändå..

Det finns ju stegräknare.. Som räknar antal steg under dagen eller en viss sträcka om man så vill..! Under en dag så undrar jag hur många gånger min son säger -mamma eller -MAMMA!!!! Vissa dar mer än andra.. Och dessa dagar då det är mer, kan jag känna att jag är på väg att upplösas av irritation. Försöker att dölja det så gott jag kan. Han gör det ju inte av illvilja det vet jag ju. Han är faktiskt det bästa som hänt mig!!! Och jag ÄLSKAR honom mer än livet självt! Det värsta är när jag känner hur jag börjar bubbla inombords då det varit en av dessa mer dagar.. Och när jag vänder mig mot honom efter hans miljonte -MAMMA!! Det bubblar å är på väg.. Så säger han - Mamma, jag ÄLSKAR dig!! PUSS. Irritationen rinner såklart av mig bums! Och jag svarar att -jag ÄLSKAR dig också! PUSS.

Då kommer det där stinget av dåligt samvete.. Men jag vet ju också att det är normala känslor. Tror att alla mammor känner igen sig. Iaf lite, eller!!?